Längtan efter naturen eller när vi gick en mil i skogen

Då och då kommer längtan och jag måste få andas skogsluft, se grönt och komma bort från stad och höghus. Det blir en frustration som måste jag måste få utlopp för. Jag minns när jag bodde i England och den ruffiga arbetarstaden sakta kvävde mig. Det fanns ingen natur i närheten att tillgå. Bara en liten park där jag kunde andas ut. I Sevilla finns mest olivodlingar. Marken är torr och ökenlik och det finns ingen skog. Men rör man sig bort från staden kan man hitta det gröna. Andalusisk skog med skalade korkträd och kastanjer på marken. Dit åkte Andrés och jag i lördags. 
 
Vi åkte till samma ställe som förra året när vi plockade kastanjer. Då blev vi distraherade av nötterna på marken och kom inte särskilt långt innan det började kurra i magen. Den här gången hade vi fokus på vandringen. En slinga på en mil mellan två byar.
 
Det kryllade av tomma taggiga kastanjebollar. Det var alltså så tomt på kastanjer att vi köpte med oss ett nät i byn istället för att plocka själva.
 
Hängde med det här gullefjunet.
 
Som en sagoskog.
 
Vi såg så mycket djur längs med vägen. Som safari med tamdjur. Bland annat den här vakthunden. 
 
Och gulliga småhus.
 
När vi gått klart slingan på en mil tog vi bilen tillbaka till Aracena och lunchade på riktig "pueblo"-mat. Migas. Stekt bröd. Mums.
 
Spanien | Andalusien, Aracena, vandring i Spanien | | 3 kommentarer |

Det här med att jobba i Spanien

 
 
Appropå det här inlägget.
 
Annika skrev för ett tag sen ett inlägg angående det här med att jobba i krisens Spanien. Om hur folk blir utnyttjade och går med på det mesta i utbyte mot ett jobb och en säkrad inkomst varje månad. Spanien är fortfarande omskakat sen krisen och fortfarande går många arbetslösa. I min bransch som engelsklärare i den privata sektorn är det extra svårt för en spanjor att få ett jobb. En spanjor som talar engelska är ju ändå en spanjor. Jag hade himla tur som genom kontakter halkade rätt in i arbetslivet förra året, med noll erfarenhet. Jag har fått en riktigt stor respekt för yrket som lärare och förstått hur hårt det kan vara. Men kanske är det lite extra hårt här. Många engelsklärare har, liksom jag själv, ett arbetskontrakt på 10 månader om året och tjänar mindre än man får på bankkontot av CSN. Så funkar det här. Man jobbar under läsåret och är arbetslös under sommarmånaderna för att sen nyanställas med ett nytt kontrakt i september. De flesta jobbar bara halvtid (16-22, måndag-torsdag), utan raster och utan planeringstid och föräldramöten inkluderade i arbetstiden. Det som räknas är tiden i klassrummet, inte utanför. Många språkskolor betalar halva lönen svart och man accepterar, för gör man inte det tar någon annan ens jobb.
 
Så varför söker jag inte ett annat jobb, kanske någon undrar. Man tar det som finns. Alla utlänningar jag känner här har flyttat hit för en partner, inte för ett jobberbjudande, och de flesta hankar sig fram på det som går. Många som språklärare eller översättare. Man nöjer sig liksom. Kanske vägs det upp av livstilen, klimatet och allt annat Spanien har att skryta med. Vad vet jag.
 
Spanien | Andalusien, Sevilla, jobba i Spanien | | 6 kommentarer |

Att flytta för någon annan kan bli jävligt ensamt

 
 
Alla som har flyttat till en ny plats vet hur svårt det kan vara att bygga upp sitt liv från början. Man ska känna in sig, träffa folk och skapa sig en ny tillvaro. Men vad gör man när det man har inte är det man önskar?
 
Att börja om på nytt nio freakin' gånger i Sverige och utomlands under sex års tid är visserligen spännande, men också påfrestande. Att jämt behöva bygga upp ett socialt nätverk och vara den som tar initativ tar en himla massa energi. När jag flyttade till Spanien förra året prioriterade jag att komma in i jobbet och på arbetsplatsen, och den sociala biten hamnade i skymundan. Vi hade ett umgänge då. Några som vi träffade på helgerna, men på arbetsplaten blev det svårt att lära känna mina medarbetare. Vi var ju trots allt alla lärare på en språkskola utan raster och med personal spridd över fyra olika skolor. När jag började på mitt nya jobb kände jag mig direkt mycket mer hemma, men jag har fortfarande inte hittat samhörighet. Jag behöver min egen sociala kontext helt enkelt.
 
Hur skaffar man då det? Ett eget nätverk på en ny plats i ett nytt land? Jag har börjat engagera mig i professionella nätverk och skrivgrupper. Träffat andra engelsklärare, som kommer åka hem i juni och förmodligen inte komma tillbaka. Vilket känns okej just nu.
 
För sanningen är att jag vill vidare. Känner att jag inte passar in här. Vill ha en umgängeskrets och mer än ett deltidsjobb. För trots att jag har världens bästa sambo räcker det inte till. Att flytta för någon annan kan bli jävligt ensamt.
 
(Tack till alla som har varit in här och kikat den senaste tiden trots glest mellan inläggen. Har varit sjuk och pluggat varje dag, men nu är jag på banan igen.)
 
Dagar, Spanien | flytta för kärleken, flytta utomlands, inte passa in, partner i utlandet | | 7 kommentarer |
Upp