Dejtkväll
Det är fredagkväll. Efter en sedvanlig siesta åker vi kollektivt in till centrum. Med armarna slingrande om varandra klämmer vi ihop oss under ett rödvitt Ikeaparaply. Det regnar lite. Vi går på kända och okända gator, förbi ett gammalt palats, ser folk rasta sina hundar och pratar om hur det vore att ha en egen i vår lilla familj. Vi ser en italiensk restaurang med en vacker patio och säger att dit går vi tillbaka någon gång. Det är nästan inga andra människor ute. Bara turister med regnponchos och hatt. Vi stannar upp och jag knäpper en bild. Vid katedralen är folk uppklädda. "Bröllop", säger han. Stegen leder oss till ett klassiskt tapasställe dit vi ofta gick 2012. Ute på gatan igen hör vi musiken, trummor och trumpeter. Cruz de mayo. Ett kors på podium dansar förbi till musikens rytm. Vi åker hemåt. "Jag är dödstrött", avslöjar han när vi går den korta biten från bilen till lägenheten. "Varför sa du inget?", undrar jag. "Därför att vi är på dejt och har knappt setts på hela veckan". Det är sant. Jag har jobbat sent, och han har varit på AC/DC-konsert. Spaniens enda. Jag ler och tänker att han är allt bra fin, han. Jag borstar tänderna, tvättar bort sminket och tar på mig min långarmade vinterpyjamas innan jag kryper ner vid hans sida. Hasta mañana, mi amor. Vi ses imorgon.