Att få brev
När jag var liten hade jag nästan jämt brevvänner. Min första brevvän skaffade jag när jag var åtta år gammal. Jag kommer ihåg det, för det var på min åttaårsdag som jag fick min första KP-tidning. Jag bläddrade och hittade brevvänssidan och skrev direkt till en tjej i Luleå, som jag faktiskt träffade några gånger.
Mina föräldrar har alltid uppmuntrat mig och min syster att vara nyfikna på andra kulturer och att lära oss andra språk, så i ett försök att förbättra min engelska skaffade jag min första osvenska brevvän när jag var omkring 11-12. Hon var tysk, spelade trumpet, red på hästar och berättade om sina resor. I flera år skrev vi till varandra, men någon gång i mellantonåren rann det ut i sanden. Jag blev mer intresserad av andra saker och hon likaså. Vi slutade skriva.
Nyligen (ja, ett par månader sedan) fick jag ett brev från min gamla tyska brevvän. Hon skrev och berättade att hon bor i Berlin och jobbar som lärare. Ganska knäppt faktiskt, att ens vägar korsas utan att man har en aning. För ett år sedan flyttade jag till Berlin och bodde där i ett halvår. Och jag jobbar numer som engelsklärare.
Det är fint med brev. Jag brukar skicka vykort då och då. Tänker att det muntrar upp någons vardag. Och visst blir man himla glad?
så kul att få brev