Känner igen mig i en del av det du skriver! Har länge känt att jag inte passar in i den staden jag bor i och ska flytta så fort jag gått ut gymnasiet! Jag kommer nog aldrig att nöja mig med livet som det är utan göra det till det jag vill :)
Tycker att det är bra att du strävar efter att vara nöjd. Vi lever bara en gång, varför leva och vara missnöjd tänker jag :)
Vad spännande ändå! Att ha varit med om så många grejer - saker du aldrig hade gjort om du hade stannat och pluggat. Är det inte ganska skönt ändå att tänka att saker troligen löser sig?
Jag tror tvärtom INTE att man blir lycklig av att nöja sig. Alltså absolut, kunna njuta av en kort stund i livet! Men jag ser strävan efter något mer som hela behållningen. Att aldrig nöja sig är att vara en överlevare. Tror du att vi hade tagit steget ur grottorna om vi hade varit nöjda och belåtna till vår natur? Jag är glad att jag hela tiden strävar efter mer och utvecklas på vägen :)
Jag tror inte att de som nöjer sig nödvändigtvis är de lyckligaste. Inte heller de som alltid strävar efter mer. Jag tror mer på den gyllene medelvägen, att hitta en balans mellan att sträva högre och att acceptera en del saker som de är. Att finna lugn, glädje och trygghet i vardagen, utan att för den sakens skull sluta utvecklas och upptäcka saker. Att kunna ha äventyrslusta, men framför allt nyfikenhet och ett öppet sinne.
Jag tror att de som nöjer sig ofta kan ha gett upp, resignerat. De har känt att livet blir inte bättre än så här, men som en försvarsmekanism kallar de sig nöjda. Jag trivs med tillvaron- det betyder att jag inte behöver förändra något, det betyder att jag inte ens behöver ta tag i det som är negativt för mig eller andra. Det betyder att jag aldrig behöver ta chanser = jag behöver inte riskera att misslyckas. Ja, jag tror att många av de som kallar sig nöjda egentligen är rädda.
Samtidigt som jag tror att många av de som ständigt strävar efter mer också egentligen är rädda. Rädda för att fastna, rädda för vad som händer om de stannar, rädda för att få en för nära relation till människor, platser och saker- allt som finns kommer ju en dag att försvinna och saker vi tycker om kan när som helst tas ifrån oss. Bättre då att ständigt vara på resande fot, mellan länder och mellan människor, yrken och platser. Risken att bli sårad, lämnad eller besviken är mindre. Det kan också handla om flykt från en tillvaro som gör en missnöjd, men skulle ha potential att göra en nöjd. Bara det att det är alldeles för skrämmande att försöka ta tag i det som är jobbigt
Båda delarna är alltså sidor av samma mynt och jag tror att det bästa är att hitta en balans, som sagt. Jag vill inte fastna i saker, jag vill kunna upptäcka och ha ett öppet sinne. Jag har alltid varit nyfiken och jag vill fortsätta vara det. Jag vill lära mig saker och jag vill se många platser. Men jag vill inte att denna mer äventyrliga sida ska hindra mig från att hålla fast vid sådant jag verkligen trivs med. Jag vill heller inte att rädsla ska hindra mig från att stanna kvar och se vad som händer, precis som jag inte vill att den ska stoppa mig från att upptäcka, eller från att bli den bästa versionen av mig själv. Jag vill utvecklas som människa och jag tror att för det krävs en blandning av återhållsamhet och jävlar anamma. Och kag kämpar fortfarande med att hitta balansen mellan dessa båda.
Tror du det? Tror du att det finns människor som är nöjda med sig lott i livet? Som inte gör ett dyft mer än det som absolut behövs för att bibehålla status quo?
Människan har en naturlig drivkraft och uppfinningsrikedom som gör att vi alltid vill få det bättre. Därmed inte sagt att man inte är nöjd och glad över det man har. Men det sker nästan alltid något som gör att man kan ytterligare ett litet steg åt något håll. Ibland blir stegen lite sneda men det behöver inte visa sig fel.
För att må bra så tror jag att det är viktigt att man är nöjd och inser allt vad man har i livet. Kan det inte vara nyfikenhet på livet och världen du känner? För det tror jag däremot många saknar.