Längtan efter naturen eller när vi gick en mil i skogen
Då och då kommer längtan och jag måste få andas skogsluft, se grönt och komma bort från stad och höghus. Det blir en frustration som måste jag måste få utlopp för. Jag minns när jag bodde i England och den ruffiga arbetarstaden sakta kvävde mig. Det fanns ingen natur i närheten att tillgå. Bara en liten park där jag kunde andas ut. I Sevilla finns mest olivodlingar. Marken är torr och ökenlik och det finns ingen skog. Men rör man sig bort från staden kan man hitta det gröna. Andalusisk skog med skalade korkträd och kastanjer på marken. Dit åkte Andrés och jag i lördags.
Vi åkte till samma ställe som förra året när vi plockade kastanjer. Då blev vi distraherade av nötterna på marken och kom inte särskilt långt innan det började kurra i magen. Den här gången hade vi fokus på vandringen. En slinga på en mil mellan två byar.
Det kryllade av tomma taggiga kastanjebollar. Det var alltså så tomt på kastanjer att vi köpte med oss ett nät i byn istället för att plocka själva.
Hängde med det här gullefjunet.
Som en sagoskog.
Vi såg så mycket djur längs med vägen. Som safari med tamdjur. Bland annat den här vakthunden.
Och gulliga småhus.
När vi gått klart slingan på en mil tog vi bilen tillbaka till Aracena och lunchade på riktig "pueblo"-mat. Migas. Stekt bröd. Mums.