Dear Sally

Appropå det här inlägget.

 

Annika skrev för ett tag sen ett inlägg angående det här med att jobba i krisens Spanien. Om hur folk blir utnyttjade och går med på det mesta i utbyte mot ett jobb och en säkrad inkomst varje månad. Spanien är fortfarande omskakat sen krisen och fortfarande går många arbetslösa. I min bransch som engelsklärare i den privata sektorn är det extra svårt för en spanjor att få ett jobb. En spanjor som talar engelska är ju ändå en spanjor. Jag hade himla tur som genom kontakter halkade rätt in i arbetslivet förra året, med noll erfarenhet. Jag har fått en riktigt stor respekt för yrket som lärare och förstått hur hårt det kan vara. Men kanske är det lite extra hårt här. Många engelsklärare har, liksom jag själv, ett arbetskontrakt på 10 månader om året och tjänar mindre än man får på bankkontot av CSN. Så funkar det här. Man jobbar under läsåret och är arbetslös under sommarmånaderna för att sen nyanställas med ett nytt kontrakt i september. De flesta jobbar bara halvtid (16-22, måndag-torsdag), utan raster och utan planeringstid och föräldramöten inkluderade i arbetstiden. Det som räknas är tiden i klassrummet, inte utanför. Många språkskolor betalar halva lönen svart och man accepterar, för gör man inte det tar någon annan ens jobb.

 

Så varför söker jag inte ett annat jobb, kanske någon undrar. Man tar det som finns. Alla utlänningar jag känner här har flyttat hit för en partner, inte för ett jobberbjudande, och de flesta hankar sig fram på det som går. Många som språklärare eller översättare. Man nöjer sig liksom. Kanske vägs det upp av livstilen, klimatet och allt annat Spanien har att skryta med. Vad vet jag.