Jag lämnar Spanien ett tag
Ja, så är det. En grå och regnig augusti-dag gjorde jag slut med mitt spanska jobb. Jag var i Sverige och hade tänkt igenom beslutet i flera veckor. Jag befann mig i en livskris och kände att enda sättet för mig att gå vidare är att göra något annat, så jag sa upp mig.
För att ta det hela från början måste vi hoppa lite i tiden, till 2015. Det var året som jag flyttade jag till Spanien för att göra slut på distans och börja sambolivet. Kanske var det det dåliga jobbet, brist på kontext eller hemlängtan (var är ens hem?) som gjorde att jag aldrig kom till rätta. Efter läsårets slut sa jag upp mig från mitt dåvarande jobb långt ut på vischan och hittade en fantastisk arbetsplats 5 minuters promenad hemifrån. Jag läste på universitetet och blev bättre på spanska. Men ändå var det något som skavde.
Jag fyllde mina flöden med bilder och drömmen om Sverige och hade svårt att förlika mig med sol varje dag. Någonstans under de här två åren tappade jag bort mig själv och gör man det är det svårt att "rycka upp sig". Vad jag ville var inte helt klart, men jag ville inte vara i Spanien och inte ha ett halvtidsjobb utan möjligheter och vara arbetslös om somrarna. Jag kände att jag gav upp så väldigt mycket för att vara i Sevilla, och villkoren höll inte längre.
Andrés stöttar mig i beslutet. Jag måste komma på vad jag vill och var jag vill bo, därför ska jag åka till Sverige ett tag och göra praktik. Har sökt en massa praktikplatser inom kommunikation i Stockholm. Det känns främmande att jobba i Sverige, att uppleva hösten och gå klädd i varma tröjor. Sommaren i Sverige gav mig tid att tänka, och det var vad jag behövde just då. Nu har vår lilla familj på tre varit hemma i snart en månad och det har varit skönt. Andrés jobbar, jag och Morris går på promenader och vi har det så himla bra tillsammans. Såklart tar det emot att lämna det här familjära, men var sak har sin tid, som jag brukar tänka.
Nu vet ni varför det har varit så tyst här.
Ibland är det nog nyttigt att stanna upp och tänka efter lite. Och rent krasst, visst är det bättre att tänka efter innan man skaffar barn, i alla fall så som de flesta människor fungerar. De allra flesta människorna vill ha en trygghet, en stabilitet med rutiner och mönster. De flesta barnen mår nog dessutom bäst då.
Läser jag din profil har ditt liv varit lite kringflackande de senaste åren. Inget fel i det, men som du säger så måste man även hitta sig själv. Många för det genom att just flacka runt, andra genom att stanna upp och fundera.
Det viktiga är att ni mår bra, att du mår bra (utan att skada andra - lägger till det för det är så många som i dag ska självförverkliga sig oavsett kostnaden och det är egoistiskt - vi lever i familjer och samhällen som ska fungera, trots allt).
Andas lite och lägg upp några av dina vackra bilder emellanåt! Så vi vet att du lever och har det bra medan du funderar på vad nästa fas i livet ska handla om.