Jag lämnar Spanien ett tag
Ja, så är det. En grå och regnig augusti-dag gjorde jag slut med mitt spanska jobb. Jag var i Sverige och hade tänkt igenom beslutet i flera veckor. Jag befann mig i en livskris och kände att enda sättet för mig att gå vidare är att göra något annat, så jag sa upp mig.
För att ta det hela från början måste vi hoppa lite i tiden, till 2015. Det var året som jag flyttade jag till Spanien för att göra slut på distans och börja sambolivet. Kanske var det det dåliga jobbet, brist på kontext eller hemlängtan (var är ens hem?) som gjorde att jag aldrig kom till rätta. Efter läsårets slut sa jag upp mig från mitt dåvarande jobb långt ut på vischan och hittade en fantastisk arbetsplats 5 minuters promenad hemifrån. Jag läste på universitetet och blev bättre på spanska. Men ändå var det något som skavde.
Jag fyllde mina flöden med bilder och drömmen om Sverige och hade svårt att förlika mig med sol varje dag. Någonstans under de här två åren tappade jag bort mig själv och gör man det är det svårt att "rycka upp sig". Vad jag ville var inte helt klart, men jag ville inte vara i Spanien och inte ha ett halvtidsjobb utan möjligheter och vara arbetslös om somrarna. Jag kände att jag gav upp så väldigt mycket för att vara i Sevilla, och villkoren höll inte längre.
Andrés stöttar mig i beslutet. Jag måste komma på vad jag vill och var jag vill bo, därför ska jag åka till Sverige ett tag och göra praktik. Har sökt en massa praktikplatser inom kommunikation i Stockholm. Det känns främmande att jobba i Sverige, att uppleva hösten och gå klädd i varma tröjor. Sommaren i Sverige gav mig tid att tänka, och det var vad jag behövde just då. Nu har vår lilla familj på tre varit hemma i snart en månad och det har varit skönt. Andrés jobbar, jag och Morris går på promenader och vi har det så himla bra tillsammans. Såklart tar det emot att lämna det här familjära, men var sak har sin tid, som jag brukar tänka.
Nu vet ni varför det har varit så tyst här.