Dear Sally

Det har gått några dagar sedan den fruktansvärda terrorattacken i Paris, och allt rullar på. Man går till jobbet, handlar och går på restaurang, precis som innan. Livet kan liksom inte stanna upp.

 

Terrorattacken i Paris har berört mig. Jag känner sorg för alla som tvingades uppleva terrorn på nära håll och lämnade den här världen fulla av rädsla. Till synes fullkomligt oskyldiga människor. Det var ett otroligt grymt sätt att låta människor dö på. Och jag kan inte låta bli att tänka att det hade kunnat vara jag. För ett halvår sedan bodde jag i Berlin, en likvärdig metropol till Paris. Det hade kunnat vara Berlin istället. Skjutningarna hade lika gärna kunnat ske på gator och restauranger i Berlin, där jag levde mitt liv för ett halvår sedan. 

 

Jag minns att jag redan då vidtog försiktighetsåtgärder och väntade in nästa tåg i tunnelbanan om något inte kändes ok. Ett tickande ljud hade kunnat vara en bomb. Rädsla är en start känsla som inte går att ruska av sig i en handvändning. Kriget har nått Europa och livet måste fortsätta.