Jag lämnar Spanien ett tag

 
Ja, så är det. En grå och regnig augusti-dag gjorde jag slut med mitt spanska jobb. Jag var i Sverige och hade tänkt igenom beslutet i flera veckor. Jag befann mig i en livskris och kände att enda sättet för mig att gå vidare är att göra något annat, så jag sa upp mig. 
 
För att ta det hela från början måste vi hoppa lite i tiden, till 2015. Det var året som jag flyttade jag till Spanien för att göra slut på distans och börja sambolivet. Kanske var det det dåliga jobbet, brist på kontext eller hemlängtan (var är ens hem?) som gjorde att jag aldrig kom till rätta. Efter läsårets slut sa jag upp mig från mitt dåvarande jobb långt ut på vischan och hittade en fantastisk arbetsplats 5 minuters promenad hemifrån. Jag läste på universitetet och blev bättre på spanska. Men ändå var det något som skavde.
 
Jag fyllde mina flöden med bilder och drömmen om Sverige och hade svårt att förlika mig med sol varje dag. Någonstans under de här två åren tappade jag bort mig själv och gör man det är det svårt att "rycka upp sig". Vad jag ville var inte helt klart, men jag ville inte vara i Spanien och inte ha ett halvtidsjobb utan möjligheter och vara arbetslös om somrarna. Jag kände att jag gav upp så väldigt mycket för att vara i Sevilla, och villkoren höll inte längre.
 
Andrés stöttar mig i beslutet. Jag måste komma på vad jag vill och var jag vill bo, därför ska jag åka till Sverige ett tag och göra praktik. Har sökt en massa praktikplatser inom kommunikation i Stockholm. Det känns främmande att jobba i Sverige, att uppleva hösten och gå klädd i varma tröjor. Sommaren i Sverige gav mig tid att tänka, och det var vad jag behövde just då. Nu har vår lilla familj på tre varit hemma i snart en månad och det har varit skönt. Andrés jobbar, jag och Morris går på promenader och vi har det så himla bra tillsammans. Såklart tar det emot att lämna det här familjära, men var sak har sin tid, som jag brukar tänka.
 
Nu vet ni varför det har varit så tyst här.
 
Dagar | |
#1 - - Emma, Sol som sol?:

Ibland är det nog nyttigt att stanna upp och tänka efter lite. Och rent krasst, visst är det bättre att tänka efter innan man skaffar barn, i alla fall så som de flesta människor fungerar. De allra flesta människorna vill ha en trygghet, en stabilitet med rutiner och mönster. De flesta barnen mår nog dessutom bäst då.

Läser jag din profil har ditt liv varit lite kringflackande de senaste åren. Inget fel i det, men som du säger så måste man även hitta sig själv. Många för det genom att just flacka runt, andra genom att stanna upp och fundera.

Det viktiga är att ni mår bra, att du mår bra (utan att skada andra - lägger till det för det är så många som i dag ska självförverkliga sig oavsett kostnaden och det är egoistiskt - vi lever i familjer och samhällen som ska fungera, trots allt).

Andas lite och lägg upp några av dina vackra bilder emellanåt! Så vi vet att du lever och har det bra medan du funderar på vad nästa fas i livet ska handla om.

Svar: Tusen tack för dina fina ord, Emma! Du anar inte hur mycket de värmer.
dearsally

#2 - - Anonym:

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag gav upp så mycket när jag flyttade till Spanien att jag har tänkt, att det kommer inte hålla. Inte förhållandet, inte vistelsen här, det är inte värt det. Inte ens jag, den jag var, fanns kvar kändes det som. Att jag ändå stått ut så länge innan det blev bra är kanske för att mina föräldrar försvann och jag hade inget att komma "hem" till. Sedan förstod jag att det ine var landet som var fel, utan att jag befann mig på fel plats, och vi kunde flytta, och redan när vi bestämde oss vände det. Nu har jag varit helt igenom lycklig i över ett år. Arbetssituationen är frustrerande, men jag känner att hellre lycklig med skräpjobb och pengabrist än olycklig med bra jobb (även om ett bra jobb i Sverige inte betyder olycka förstås, har bara svårt att tänka mig att jag skulle må bättre där än här just nu). Älskar mitt vardagsliv! Och jag har blivit jag igen!

Hoppas att det kommer att bli riktigt bra i Sverige, att du kommer fram till hur du vill leva, och precis som Emma säger, att du uppdaterar ibland så vi ser att du lever och mår bra.
Varmt lycka till!

Svar: Tack snälla Annika för att du delar med dig. Har märkt att din blogg liksom levt upp sen ni flyttade ut till Aracena. Det märks att du hittat "hem". Det kanske handlar om det, att hitta sin plats och acceptera det andra för vad det är.
dearsally

#3 - - Casa Annika:

Japp, det var jag som skrev kommentaren... :-)
/Annika

#4 - - Jenn - forever abroad:

Det låter så himla bra och klokt att lyssna till sig själv så som du gjort, och följt den känslan. Kram och lycka till, det kommer bli bra! <3

Svar: Tack för peppen, Jennifer! Tror också att man måste följa magkänslan - den vet ju!
dearsally

#5 - - Tove:

Hur går det i Sverige?

Upp